tisdag 16 december 2014

Kliniken

Jag har väntat länge med detta inlägg, dels för att jag inte vill förstöra min dator med saltvatten och dels för att min dator har lite konstiga ryck då det gäller blogger.com

Så den 17.11 så åkte jag, mamma och mammas kompis Miisu upp till Kangasala. Mamma hade beställt en tid till Tuula Pursiainen samt Heikki Saarinen (veterinär) på kliniken i juni. Tuula är känd för att ha "magiska händer" och hittar både gamla och nya skador, så vi tänkte att vi skulle låta henne gå igenom Rinja.

Resan upp var ett rent helvete. Jag satt och såg på yt videon och mina favorit scener i Attack on Titan medan mamma och Miisu talade i framsätet. Jag var väldigt stressad, då jag hade skrivit mitt biologi prov på morgonen och hade bara haft en timme på mig, då proven är gjorda att räcka 2½ timme. Gissa vem som hade panik att skriva om vad enzymer i tvätt medel måste ha för egenskaper och vilka biologiska identifieringsmedel det finns. Nu till slut med facit i hand gick det inte så skit, men inte gick det direkt bra häller. Tur så är jag ganska aktiv på lektionerna, så fick höjt i kursen tack vare det.




Så, väl på plats så gick vi in och anmälde oss. De sa att vi kunde hämta in Rinja och lägga henne i en box. Mamma var väldigt noga med att den skulle vara ren, vilket är helt förståeligt, då det ju oftast är sjuka hästar som uppsöker veterinärer. Så vi lade in Rinja i boxen och satte oss i deras café och väntade på Tuula eller veterinären. Miisu hade fått i uppgift att fota, så jag lånade kameran av henne och fotade Rinja lite mellan varven. Hon hittade t.ex. två nya vänner. En stor häst, som jag inte kommer ihåg vad den hette och en islandshäst, som hette Salama, btw. den var super söt.


Då Tuula kom så pratade hon med mamma lite om Rinja. De gick igenom Rinjas historia och lite allmän fakta om henne. Då de var klara bad hon oss hämta ut Rinja till manegen. Vi skulle ha sadel, träns, skydd och lina. Vi fick bara gå med henne, inte sitta upp och inte heller trava henne. Jag gick med henne i manegen, där alla special hinder material de hade längs med kanterna var väldigt spännande.

Några minuter senare kom Tuula och Heikki till manegen. De bad mig longera henne i ena änden. Jag började i vänster varv, liksom hemma och bad henne först att skritta och sedan att trava innan vi böt varv och gjorda samma sak åt andra hållet. Sedan skulle hon galoppera, men då bockade hon så mycket så stigbygeln lossnade, vilket gjorde så hon bara började bocka mera och mera. Jag tog in henne och Tuula sa att jag kunde visa galoppen från ryggen, så jag hoppade upp på henne och red på samma sätt som alltid hemma. Jag travade lite och fattade galopp åt båda hållen. Efter kanske 10 minuter sa Heikki att det var bra, så jag hopade av och vi gick in tillbaka till kliniken.










De pratade lite med oss. T.ex. märkte Tuula att Rinja alltid blev och vicka på vänster fram då jag stannade. Som om hon inte ville lägga ner det helt. Hon sa med att Rinja hade större steg bak, vilket resulterar i att hon galopperar på två spår, alltså med bakdelen innanför spåret. Detta märks bäst i vänster varv. Hon sa även att Rinja visade orenheten mindre då jag red och så berömde hon mig för att jag rider Rinja så bra och håller henne så lugn, vilket verkligen värmde.
Då mellan sessionen var avklarad, tog vi Rinja till Tuulas "undersökningssal" där hon kollade igenom Rinja. Hon berättade att hon hittade en gammal skada 5-6 cm in i manken och att Rinja var spänd i korsryggen, samt att hon var väldigt öm i högerbak has.





Vi väntade efter denna diagnos några minuter innan Heikki bad oss komma på böjprov. Jag fick springa med Rinja, som vanligt och det gjorde vi faktiskt många gånger. Då vi sprungit av och an ca. 15 gånger stannade vi upp, Heikki gav smärtstillande i hennes ena ben och sedan tog vi och sprang igen. Han såg faktiskt ganska fundersam ut, så kan ärligt säga att jag redan då anade det värsta. Han sa att hon steg konstigt på vänster fram, att hon inte ville vända på det. Så, han skulle röntga vänster fram knä och ultra höger bak has, vänster fram sena och knä samt manken och tyggraden.




Efter 40 minuter var de klara med Rinjas röntgen. Heikki visade oss bilderna och på de första sa han att såg helt bra ut. De bilderna som tagits på ryggraden alltså. Men då vi kom till vänster framknä var det lite annat. Han sa att han inte sätt något som det förut, så han skulle behöva skicka vidare bilden till en specialist i England, för att få expert hjälp. Det såg ut som en legobit som var fast mitt på ett ben i knät. Som en överlopps benbit eller en konstigt format överben (översatt från finskans liikaluu) De gick vidare med att kolla allting de skulle med ultran innan de sa att de skulle höra av sig och att vi fick fara hem.

Hem vägen var hemsk. Vi stannade vid en Hesburger och köpte mat åt oss, men annars hände det inte så mycket. Alla satt typ tysta och ingen ville egentligen prata om "domen"

Nu har vi fått veta att Rinja skall opereras, vilket händer i Tammerfors. Kommer ett inlägg om detta med. Tar med videokameran, så blir troligtvis en my day, eller liknande av det. :) Beror på hur mycket jag kommer ihåg att filma ;)
Söta lilla Rinja ♥
// Malin

6 kommentarer:

  1. var det den engelska veterinären som besluta operera el vem sa det? Är det enda sättet hon blir bra på?

    SvaraRadera
  2. Den engelska experten trodde det skulle gå med titthålsoperation.
    Malins inlägg får det att låta så lindrigt, men när veterinären står o mumlar om "kasvain" o att han adrig sett ngt liknande så blir man nog orolig. // Mari

    SvaraRadera
  3. voi nej :( hoppas det skulle bli bättre efter operationen!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppas jag med. Vill ha min andra halva av team blondie i spel skick igen ♥ :)

      Radera
  4. Vad roligt, ( om man kan använda ett så positivt ord i din berättelse, men du fattar) med en så utförlig berättelse med bilder.. Skönt att ni fått veta vad/var problemet är och vad bra att det går och lösa med en operation och att ni kan ta det som ett alternativ!! Tycker du hållt humöret och motivationen bra uppe, åtminstone på bloggen. Hur känns det IRL ? Kan ju lite jämföra med diagnosen om senskada, som fick mig såå ledsen en lång tid framöver, men tror ändå på att allt händer för en orsak men det är inte det lättaste att greppa just då. Det är alltså mer än okej att vara ledsen!! Tur i oturen också att Rinja har avelsvärde, med tanke på framtiden!
    Hoppas allt löser sig till det bästa, vill ju följa med er länge ännu! ( och föreningen vill ju ha sin lagmedlem ;) )
    / Jessi

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har ju haft mycket stöd av vänner och bekanta. Men jag har nog varit ganska nere. Ärligt talat har jag dränkt mig själv i skolarbeten, bilskola och ridning av andras hästar för att inte behöva tänka på det. Då det gäller laget så tror jag ni får räkna bort mig och Rinja. Om inte jag mirakulöst blir erbjuden en storhoppare eller en otrolig dressyr talang. Men för tillfället ser det ganska mörkt ut på den fronten.

      Radera