finnhästar

Min "åsikt" eller intryck kanske mera av finnhästar ha varit lite varierande under de 7 senaste åren jag ridit. Kanske är så mycket som shettisar, finns i alla de sorter, men även för att jag vet inte vad jag skall tycka om dem. Visste är de söta och de är otroligt nice att rida en väl skolad finne, men tillika är de inte min stil på häst. Så mycket tycker jag ändå om dem, att om jag flyttar utanför Finlands gränser och skaffar eget stall, så skall jag ha en finne. Helst egen uppfödning med ett väldigt tufft finskt namn. Som typ Ilopilleri eller Huippu (har många fler på lager) Dock vill jag att den skall ha kiva släkt och bra förutsättningar i båda grenarna.

Varför jag börjar prata om finnhästar nu helt plötsligt, är för att min onsdag var ganska fylld med finnar. Jag red först på dagen Viipotti, med vilken jag for bommar och små hinder. Andra skulle kanske kalla det kavaletter, men för oss är det typ redan hinder. Vipsu var helt super nice att rida. Hon lyssnade bra och kom snabbt tillbaka. Då jag rider för Iia, brukar hon säga att rida större steg, utan att hästen far hårdare, så att allting omkring susar förbi i samma takt som tidigare, men steget blir längre. Igår var första gången jag kände att jag verkligen lyckades med det med Vipsu. Jag red en travlinje med upphöjda bommar och några små "hinder" på höst 50 cm. Jag avslutade med en oxer, vilken hon först tyckte att var lite skrämmande, men sen var super kul.
Jag är ganska glad över hennes framgång. Hon drar inte alls lika hårt iväg då man hoppar mera och jag har till och med klarat av att rida henne i lättsits, vilket brukar göra henne väldigt stressad och framtung.

Ni som inte känner Viipotti, så är hon ett finnhäst sto på 14 år som tävlar Lätt A dressyr och är väldigt dressyr inriktad, då ägaren inte är så glad på hoppning. Jag har nu fått hoppa en henne några gånger samt rida henne vanligt och det är ett sant nöje. Så väl skolad och pålitlig.

Tillbaka till min dag. Senare på kvällen åkte jag och mamma vidare till ett annat stall där jag provade en annan finne. Detta var för att ägaren ville se hur bra jag kunde rida, om hon skulle våga låt mig klättra upp på hennes yngre hästar med. De här finnen var då alltså 7, men hade varit skadad och var tydligen allmänt svår. Hon kallades Hjärta och var precis som namnet säger. En super snäll liten finne. Då ägaren berättade om henne, lät det som om hon var halvt omöjlig och väldigt jobbig. Kan inte säga att jag inte skulle hålla med, men inte var hon så jobbig som jag hade trott efter ägarens berättelser. Hon var väldigt envis, en typisk dam på det sättet, men det är jag ganska van vid, tack vare Rinja. Bestämde hon sig att nä, så gjorde hon inte det, men tyckte hon att jo, så for hon. Hon var tidvis väldigt bra och tidvis väldigt tom. Det var en ständig balansgång mellan att vara bakom skänkeln, framför skänkeln, på betet och bakom betet. Nu låter det som om hon skulle vara väldigt orolig, men hon hade viss små glimtar som var helt super. Oftast var det i traven. Hon hade svårt med galoppen och då jag tyckte att det inte gick något vidare jublade ägaren och flickan som brukade rida henne. Hjärta far alltså iväg i galoppfattningen. Lättast fick man galopp på en blom och då for hon sedan hårt. Tur så är jag inte så fart rädd av mig, så jag fortsatte jobba fast det gick fort och så efter några varv på cirkel fick vi balansen och hon gick super fint. Till och med i höger, som var det svårare.

Jag är fullt medveten om att hon går bakom lodlinjen här och det var det jag
försökte jobba bort hela passet. Det här är ändå från sluttraven, då lät henne sträcka på halsen. 

Detta var alltså min finnhäst dag. Vad tycker ni om finnhästar? Låt mig få veta i kommentarerna :)

// Malin